Kom på att under dessa 8 veckor som jag ska undvika fb bl.a , så hinner min kära mor fylla år .

Fick en konstig känsla i magen när jag insåg att jag inte kommer kunna gratulera henne där .

Hahahahahaha då har det fanemej gått för långt . Jag kan ju liksom ringa , skicka sms och framför allt besöka henne ;) ingen fara på torpet :)

Haha :)

Längtar tills ikväll, för då är det dubbelpass + promenad med hunden och sen sovmorgon . Jobbat tidigt i 4 dagar nu , ovant som fan när man vanligtvis jobbar 6-skift :)

Imorgon är vilodag så då ska det bara bli en lättsam promenad lyssnandes till något lugnt program så som radiopsykologen eller dylikt , önskar er alla en bra dag .

Tack för era fina kommentarer goingar , jag har inte glömt er <3

Ps. Rätt nöjd med vaderna :) VAD tycks? :)

Att klippa lugg när man tränar typ hela tiden och måste duscha och sen får självfall deluxe hahaha ;) efter träningen så såg jag ut såhär ( det regnade ute idag , gick 6 km med en goer tjejkompis ) ha en fin kväll allihopa :)

Om du har en dålig dag , låt inte den dåliga dagen bli en dålig vecka . Ingen vinner på att du trycker ner dig själv , speciellt inte du. Ska du synda - njut . Låt inte Bullen som du åt på 5 minuter påverka hela veckan, du kan lägga dig till söms och känna dig som en loooser men bara du inser att du varje morgon kan välja att vakna som en vinnare och skriva ett nytt blad :)

Om du bara ska tänka en enda tanke när du känner för att ge upp , så är det denna :

" om jag ger upp nu så blir ju INGENTING bättre . INGET kommer förändras och jag kommer vakna upp lika olycklig om inte mer imorgon . OM jag ger upp nu så kan jag med säkerhet veta att jag kommer väga lika mycket imorgon om inte mer . OM jag struntar i allting nu eftersom jag redan är så stor och fet och ful - och alla andra lyckas bättre än mig så det är ingen idé - så förändras ju INGENTING . Så vad väljer du?

Att ge upp eller att fortsätta kämpa ? För om du fortsätter kämpa så kan du lägga dig med vetskapen om att du imorgon åtminstone inte kommer väga mer , utan snarare mindre .

Det kommer vara tufft men det kommer förändras. Och det är ju en förändring du vill ha - så håll ut !

<3

Jag har aldrig varit rädd för att ge komplimanger , däremot har jag inte alltid fått det . Och om jag fått det så har jag haft svårt att tro på dom. Men nu , jäklar vad det trillar in , både på sms och i verkligheten. Ni anar inte hur rörd jag blir .

Idag kom jag till jobbet och en tjej sa ; men Sanna vad fin du är , har du alltid varit men nu lyser det om dig " .

Blir så glad ;)

Tänk vad lite vänlighet kan göra gott :)

Idag är första dagen med mitt nya skift . Önska mig gärna lycka till :) som tur är , så är det likadana arbetsuppgifter - bara fler okända folk - men jag ska göra mitt bästa för att trivas :) önskar er alla en fin dag , direkt när jag kommer hem så ska jag ut med en kompis å gå en PW, skönt att det redan är bestämt :)

det va såhär jag jämt tog kort innan(om man vinklar rätt och har rätt ljus så går det att lura även en blind )

. men egentligen såg jag utsåhär: 

jag kunde ta en snygg bild med en smart manöver - nämligen dölja hakorna med tröjkanten( och som alltid lite vinklat uppifrån och ansiktet mot sidan )  : 

men när jag inte gjorde det: 

( det kan skilja lite i vikt mellan fotona men ni förstår säkert min poäng ) 

Det var verkligen oerhört jobbigt att aldrig vara nöjd med sig själv på bild - bara om man tog den själv och förskönade sanningen. 

Nu kan jag ha en dålig dag - men jag skäms inte över nåt foto. jag vågar LE stort utan att tänka att mina dubbelhakor syns. jag säger inte att det är fel att ta såna kort jag tog när jag var större, 

jag säger bara att känslan av att behöva göra så - åt upp mig ( och då åt jag :P ) 

jag är så glad att jag kände att jag var värd att räddas. att jag valde livet och att inte bara vara vid liv. 

såhär såg tex mina armhålor ut förut när jag var överviktig, likaså mellan låren ( det visar jag icke, ingen jävla porrsida det här:P ) 

nu har jag inga prickar alls - någonstans :) 

jag är så glad att jag bet ihop när det blev tufft- att jag såg ljuset i mörkret och visste att uppförsbacken bara skulle bli längre om jag gav upp. nu är jag i den finaste nedförsbacken med solen i ögonen och ett lyckorus i kroppen. 

tack vare en stöttande pojkvän - en stöttande familj - stöttande vänner och stöttande folk på fb - och stöttningen ifrån mig själv , så har jag börjat leva och börjat sträcka på mig. 

så otroligt glad över det. 

tack <3 

det är en häftig känsla att le flera gånger om dagen. att skratta högt. att få andra att le, 

jag älskar glädje :) 

Att upptäcka att man duger: 

" Jag har oftast haft en ganska fin syn till mig själv, vetat att jag är en bra och snäll tjej som alltid ställer upp när eller om det behövs. Däremot så har jag inte alltid haft en grundtrygghet i mig själv, eftersom jag lätt formas av vad andra säger eller tänker om mig. 

( tidigare även om vad jag ANTOG att andra tänkte om mig ) . 

jag har ofta varit den där blondinen, antingen omedvetet men väldigt ofta medvetet. 

Jag har nämligen svårt för folk som tar sig själva på för stort allvar, och istället för att " tävla "  med någon som är dryg, så har jag spelat dum och frågat med töntig röst: Hur fungerar den där maaaskinen? och personen har då fått visa sin kunskap och sett jävligt överlägsen ut. 

inte berättade jag för honom att jag har kunnat den maskinen i 3 år :P 

men jag gör hellre folk stoltare och gladare, än att upplyfta mig själv och visa min styrka. 

tidigare ville jag alltid vara till lags, jag ville att alla skulle älska mig men jag hade ett jävla problem med att verkligen älska mig själv. Nu har jag äntligen kommit dit, att det räcker ju för fan att jag älskar mig själv - vilket jag gör - sen har jag en sån förmån att vara älskad av så många fina människor runtomkring mig , så jag är oehört glad :) men numera spelar det ingen roll vad någon annan tror eller tänker eller säger till mig, 

jag vet vem jag är och jag vet att jag duger. 

Nu till den där viktgruppen jag är med i på facebook. 

Jag älskar den. i den gruppen så har jag hittat mig själv mer. 

jag har fått bekräftelse på att jag är jävligt rolig, att jag är omtänksam, att jag är snäll, att jag duger, att jag är motiverande, att jag engagerar och att jag är en härlig tjej att känna . 

det är så oerhört fint, och jag är så glad för det. Jag började tänka på hur jag mådde för ett år sedan, 

när jag studerade i Vara till radiojournalist och va omringad av folk som ständigt ville prata politik, krig, makt och annat ROOOOOOOLIGT. 

jag har tidigare aldrig haft bekymmer med att jag inte varit så insatt ( läs: intresserad ) av politik, men när jag kom dit blev jag väldigt snabbt dumförklarad och jag kände väldigt väldigt fort, att jag inte kunde vara mig själv där. 

jag förstod inte varför vi på fester skulle snacka om obama, eller politiken i sverige , eller varför SD borde hängas. 

PÅ FEST? jag ville ju bara ha roligt, skratta, lära känna folk, men det var som att vara med på ett allmänbildningstest hela jävla tiden, och saker som JAG var intresserad av - som kanske inte hade ett allmänt allmänintresse för andra - trycktes bort, och istället blev jag en tyst mus som var livrädd för att säga fel, som var rädd för att göra bort mig, som var rädd för att visa att jag inte hängde med i diskussionerna. när folk pratade djupt om olika debatter dom sett på tvn så satt jag fortfarande och funderade på vilka dom röda var nu igen, och vadå allians? bla bla bla. 

politik och matematik är ämnen jag är oerhört dålig i, men även oerhört ointresserad över. 

och det är det jag försöker säga, DÄR blev allt jag inte kunde - något jag skämdes över. 

något som gjorde att jag isolerade mig och hellre satt ensam på mitt rum och kollade på oprah och grät. 

jag tog hellre en öl på mitt rum än att dricka med andra som ändå inte pratade med mig, eller om dom pratade så frågade dom vart jag stod i frågan om stopp för invandrare ... 

skål? 

aja. 

Vara var även ett oerhört sorgligt ställe , där det inte fanns mycket energi att hämta. 

istället hämtade jag min " sannas special " på thai-stället mitt emot skolan . 

kan ni fatta att jag fick en rätt efter mig? 

sinnesjukt. haha. 

man gick till thai, man gick till ica, eller willys eller systemet. det var dom ställena man gick till, sen i skolan så satt man i soffor mest eller framför datorn i 8h. 

jag älskade att sända radio, jag älskade att vara med i radion men jag hatade själva utlärningen och jag hatade att alla skulle analysera allting in i minsta detalj. Nu när jag lyssnar på radio så inser jag att 90 procent av det vi lärde oss där, inte betyder ett skitdärute. 

en gång diskuterade vi i en kvart om hur rätt eller fel det var när en i klassen hade råkat säga att han åt på  mcdonalds i radion, när han BORDE ha sagt en stor hamburgerkedja. 

vi gjorde varsitt reportage, där jag då intervjuade ett par i länghem som varit gifta i 60 år. intervjun var väldigt fin, den var öppen, varm och härlig. 

jag gjorde nämligen den när jag hade bestämt mig för att hoppa av linjen- jag hade tappat mig själv på vägen - det var inte roligt att sända eller göra radio när man inte kunde vara sig själv, 

så när jag gjorde det reportaget så gjorde jag PRECIS TVÄRTOM än vad jag lärt mig, 

och gissa vad alla elever och lärare sa: INTE BRA SANNA, du hörs för mycket, det är inte vinklat på nåt kritiskt sätt, mm. 

( jag kanske va trött på att inte kunna säga till någon: fin tröja. utan istället behövde man typ säga: hur känns det att ha på sig en tröja ifrån bangladesh som någon femåring sytt för en krona i lön?  typ ). 

därför gjorde jag ett varmt reportage, och ja, det blev ratat och hatad. 

av dom som jag visste skulle hata det. 

då ringde jag upp p4 sjuhärad och skickade mitt reportage till dom, dom ville ha det på en gång  och jag fick 2000 spänn. 

Det jag försöker säga med allt det här är att beroende på OMGIVNINGEN, vad som är viktigt runtomkring dig , så kan det verkligen forma vem du tror att du är. 

klart som fan politik är  viktigt, klart jag borde vara mer insatt, 

men nu är jag inte det, och dom som älskar mig och är med mig varje dag, påminner mig aldrig om sånt jag inte är bra på, utan dom låter mig leva mitt liv och ser att jag gör så gott jag kan och jag fokuserar på dom som ger energi och inte tar. 

vem har bestämt att bara för att jag inte är engagerad i samma frågor som du, att jag inte kan vara en lika bra människa som du? ( om inte bättre ) :P 

i viktgruppen som jag är med i, så har jag verkligen fått utlopp för min kreativa sida, jag har spelat in videos som varit rätt sjuka, jag har berättat saker jag annars hade hållt tyst om, jag har kunnat skriva massa saker utan att bli påhoppad om dittan och dattan. 

jag har fått vara den jag är. 

HÄRLIG alltså :) 

tackar er alla som varit iblandade i detta. 

Ni har format mig. 

Nu har jag kontrollen - jag har fångat bollen. 

ingen annan ska få styra vem jag är. 

jag duger oavsett om jag är här eller där. 

alla människor skiter och kissar. 

även kungen. vi är alla lika - egentligen. 

så njut av den du är. för det finns bara en som dig. 

och tillåt mig att vara den jag är, 

för det finns bara en som mig. 

Puss å kram