Laddade ner apparna 7 och 7 minutes yoga , dom är gratis och väldigt lätta att följa , tänkte köra dom några ggr i veckan , speciellt yogan för min kropp är så stel så den kan behöva mjukas upp , tänkte att jag ska köra yoga sen 7 och sen cykla på min motionscykel , vanligtvis brukar jag bara börja cykla på en gång och det kanske är bättre att värma upp lite innan :)

fick med mig patricia till gymmet, så idag körde vi cirkelövningar och gick igenom dom olika stationerna, och jag körde lite övningar för knät. känns skönt att vara igång igen och sen var det riktigt roligt att få visa henne lite olika övningar och moment.

vi bokade in oss på IW imorgon , håller på i en timme, ska bli kul som fan. älskar ju indoorwalking. sen ska vi duscha och basta efteråt,

jag har gymmat där i snart två år och har fan inte ens vetat att det har funnits en bastu för jag har alltid duschat hemma :P :) haha . snacka om att ha gått miste om något. det ska det bli ändring på nu.

kommer bli kul att möta upp min sjukgymnast om några veckor och verkligen kunna säga att jag har tränat precis så som jag ska, har en helt annan motivation nu. himla skönt :) knät har inte ploppat till idag och det är ett framsteg :P :)

på tal om ingenting, så såg jag filmen catch me if you can igår. vilken underbar film, helt sjukt att den va sann? jag blev mest imponerad än förfärad. vilket tålamod en sån person måste ha som lär sig precis allt om förfalskning, en annan skulle aldrig orka :P haha.

sen såg jag ju den där filmen med samantha mccarthy : tammy  hette den, himla fin film. enkel och vacker. en sån där film där man kan missa lite men ändå förstå vad som händer eller ska hända,

tycker det är gött att varva lite emellanåt med filmer som man inte får missa en sekund av, eller filmer som man redan ifrån början vet hur dom ska sluta :)

jaja,nog tjatat om det, nu blir det en lång varm dusch med inpackning för håret.

jag har fan inte klippt mig sen i somras, helt galet att det inte är mer slitet än vad det är.

ha en fin söndag allihopa :)      

Idag ska vi göra storkok, köttgryta på högrev och annat gött , sen blir det träning med en vän och lite städning , så himla skönt med en lugn dag , och att man inte börjar jobba innan fredag <3

Hoppas ni haft en skön helg med massa skratt och glädje :)

Det är något med mig och ljus alltså. Blir varm i hela själen av att tända upp en massa ljus i lägenheten , så otroligt rogivande och mysigt . Nu ikväll blir det film tee och frukt , imorgon väntar träning med en vän , ska bli himla skönt <3

Blev käk på värdshuset och kaffe på glasets hus så nu har sebbe sett limmared :)

Hur vacker är inte min sambo då? Så fin <3

Vaknade utvilad , väntar på sebbe som är på väg och nu är man ledig i 6 dagar , älskart <3

Va inte trött så drog till jobbet tidigare och chansade på att jobbets enda löpband skulle vara ledigt ,vilket det va :) så har duschat nu och inväntar jobbet , skön start på kvällen <3

jag minns hur det var innan jag tog tag i min träning, hösten 2013.

då mådde jag så oerhört jävla dåligt. vi kan ta en liten titt på hur det såg ut:

• Jag orkade ingenting. jag kunde vara stolt om jag hade gått en promenad på en vecka, och fira det genom att beställa hämtmat.
• jag pluggade på annan ort och tog alltså taxi hem till sebbe när tåget stannade i borås.( det är tre km till honom ) jag orkade alltså inte gå.
• varje dag var en kamp, för mina magar tryckte emot mig och gjorde det svårt att andas.
• jag hade extrema utslag längs med låren , och under armhålorna. vilket gjorde att jag sommartid svettades som fan man ändå hade svarta kläder.
• jag kunde inte handla det jag ville ha. bara det som fanns.
• jag avskydde den jag såg i spegeln men log på typ alla kort som togs på mig, för jag ville inte att någon skulle veta. ( som om att det gick att dölja )
• jag hade ständigt en kudde i knät om jag satt i en soffa hos någon.
• jag tyckte att det var ett träningspass att gå och handla med min sambo, och gå hem med kassarna.
• jag såg ut som att jag redan var död. vilket jag kände mig som.
• jag såg inget hopp eller utväg, för i min sorgliga hjärna hade jag redan tyckt att jag hade provat allt. jag hade inte provat allt - jag hade bara försökt med genvägar . vilket inte är lösningen.
• jag hade ursäkter för precis allting.
• det var ständigt synd om mig men gud nåde den som tyckte synd om mig men gud nåde den som även sa att jag borde göra något . man blev ett offer väldigt mycket. det skäms jag över idag.

men när vände det då?

jo, när min fina underbara vän emmelie undrade om jag kunde ställa upp som försöksperson, för hon behövde kunder för att bli pt. och jag tackade glatt ja, för jag tänkte : värre får det ju fan inte bli.

redan från dag ett med henne så insåg jag att jag hade något inom mig som glödde, något som ville ut. som ville ta plats. nämligen känslan av att göra något värdefullt emot sig själv. jag var så van vid att trycka ner mig själv mentalt och med mat, men nu insöp jag minsta energi jag fick av att utföra saker jag aldrig trodde att jag skulle orka, och jag hade mottot att aldrig visa henne eller säga högt: åh nej detta klarar inte jag. ( däremot tänkte jag det hela jävla tiden, tills jag blev bättre på att tro på mig själv ) .

såhär var det under den tiden som gnistan var på topp, ett år :

men i somras kom det farliga. det jag hade fruktat för.

NÖJDHETEN.

jävlar vad nöjd jag var. jag började slappna av. jag började känna efter och inte bara göra som jag brukade ( att träna först - känna efter sen ) jag sa hela tiden till mig själv : i höst tar du ikapp det, det ordnar sig.

hösten kom om jag skadade mig. det knäckte mig totalt.

sen blev det även en lätt ursäkt att inte ge gärnet på alla dom sätt jag kunde träna på,

jag fokuserade istället på ömkheten att tycka synd om allt det jag INTE kunde göra.

och jag började ta till käk som tröst, speciellt under sjukskrivningen.

nu läser jag igenom gamla inlägg och ser hur jäkla enkelt allt var , alltså min attityd var väldigt enkel harmonisk och lätt. ingenting var omöjligt, och jag hade inga spärrar. jag trodde på mig själv gällande vad som helst och jag tyckte inte synd om mig.

vet ni vad det sköna är?

jag börjar komma dit nu igen. jag känner hur kroppen börjar känna igen sig igen. att den ger signaler som jag hade glömt bort, att den visar att jag är på rätt spår . jag har börjat bli snäll emot mig själv igen.

inget mer nedtryckande eller missunsamhet. jag saknar träningen fast att jag tränade igår, och den känslan har jag saknat. jag har träningsvärk nu och det är oerhört skönt.

jag ska ta med mig mina egna favoritmotton som jag har haft och bara nöta. för jävlar vad skönt det är att känna harmoni och att ha energi. att springa tex 3 km tar max 20-25 minuter. det är ett vänner-avsnitt. och dom flesta jag känner har ju sett alla avsnitt under tio år. tiden finns alltså. ska bara börja prioritera mera . 

så glad över att kroppen ändå bär en igenom allting. så imponerande på något sätt. 

kram till er.